För människan gäller det att göra rätt saker...

Som människa lär vi oss göra saker. Livet verkar liksom gå ut på det. Äta. Dricka. Känna. Kissa. Prata. Gråta. Dansa. Ge. Ta. Älska. Verben som beskriver mänsklig handlingskraft är oändliga. Vissa av konsterna är så tätt knutna till överlevnad att de i det närmaste sker på automatik. Äta, dricka, kissa, känna och så vidare. Men att älska då? Är det behovet också automatiserat i vårt överlevnadssystem? Jag vet inte. Inte med säkerhet. Vissa behov står så tätt ihop i båset att de lätt förväxlas med grannen. Trygghet, omsorg och kärlek, för att nämna några.

En del forskare pekar på olika aspekter som påverkar mänsklig sexualitet bland annat utifrån ett språkligt perspektiv; hur vi talar och har talat om sex genom historien. Och att det sätt vi talar om sex på, skulle skapa dess existensberättigande. Lever vi i ett öppet och tillåtande samtalsklimat beträffande sexualitet eller tillhör det fortfarande ett område omgärdat av diverse tabun? Om så är fallet - vad kommer tabun ifrån och vilka är dess mäktiga väktare?

Sexualiteten har i århundraden gäckat människan. Som en tokig narr på slottet slår den volter och jonglerar med våra sinnen och samhällen. Vad hade den här egentligen att göra? Mer än att generera avkommor? Ann Laskar ger oss i boken Heterosexualitetens historia ett intressant bidrag över hur läkare under 1800-1910 i sexhandböcker försökte klura ut hur denna bångstyriga pålle kunde tyglas. Ett var klart: ett äktenskap mellan man och kvinna, instiftat av Gud var ett lysande sätt att kontrollera sexualitet på, som desssutom skapade ordning i ledet. Sexualdriften uppfattades av en del läkare som en mindre delikat rest från djurstadiet. För att lyckas pränta in bland folket att sex var något man gjorde för att avla barn jobbade läkarna hårt med att måla upp diverse motbilder som bland annat onani och samkönad sexualitet.

Hur går snacket idag? Vilka förespråkar riktlinjer för hur sexualitet bör praktisera i vårt moderna och upplysta samhälle? Dialogen förs på många plan och utifrån olika perspektiv. Till de mer seriösa inslagen hördes i Sveriges Radios P1, där redaktionen för Kaliber genomfört en uppmärksammand granskning av fem religiösa ungdomsförbund och deras inställning till homosexualitet. Och svaren var häpnadsväckande i sin direkthet och förmodligen kränkande för homosexuella - inte minst troende. För i såväl Pingst ung, unga muslimer, Riksförbundet Sveriges unga katoliker, EFK Ung bidragsspåret och inom Ungdomsinitiativet inom Syrisk-ortodoxa ärkestiftet ringlade sig en röd tråd av homofobi från de olika representanternas heliga munnar. Guds tanke sa några, är att man inte ska leva ut sin homosexualitet öppet eftersom den står för något som inte är friskt. En av de religiösa föreningarna kopplade homosexualitet med någon som åt för mycket godis: går det att sluta äta godis går det också att sluta vara homosexuell.

Det som berörde mig starkas i intervjuerna var när en ung kille berättade hur han som medlem i Pingst ung, i förtroende talat om att han blivit kär i en kille, och strax därefter kallats till ett ångestladdat möte. I tältet hade killens kristna kamrater samlats till förbön för honom i ett tappert försök att driva ut den onda demonen. För det som blivit krokigt och sjukt i mänskligheten skulle bankas ut med bibelns hjälp! Bokstavligen. Killen fick flera slag av bibeln mot sitt huvud! Homosexualiteten i sammanhangen artikuleras utifrån ett sjukdomstänk. Och killen berättar att han aldrig blivit så förolämpad som människa någonsin.

Debatten om homosexuellas rättigheter pågår på olika plan och kommer förmodligen att fortsätta ett bra tag till. För så länge rädsla, tradition och rigiditet förpassar de som upplevs ha en avvikande sexuell läggning till långt in i garderoben med ansiktet vänt inåt - så länge kommer debatten att föras.

Och med tanke på att de fem religiösa ungdomsförbunden dessutom lyckats håva in 9,8 miljoner kronor fran staten bara i år, så gör jag en piruett för granskande journalistik och för Kaliber!